Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
75
PÅ JAKT EFTER ETT MYCKET STORT VILDSVIN


XI.
PÅ JAKT EFTER ETT MYCKET STORT VILDSVIN

Man bör nu kunna fatta den förfärliga frestelse, för vilken jag var utsatt. Jag kunde, om jag ville, utöva ett sådant tvång på Michael, att han måste döda konungen. Jag var i den ställningen, att jag kunde trotsa honom och gripa ännu fastare om kronan, icke för dess egen skull, utan emedan konungen av Ruritanien skulle gifta sig med prinsessan Flavia. Än Sapt och Fritz då? Å, en man kan väl icke vara tvungen att kallblodigt nedskriva de vilda och mörka tankar, som rasa i hans hjärna, då en otyglad passion banat väg för dem. Men såvida han icke vill gälla för ett helgon, behöver han icke hata sig själv för dessa tankar. Han handlar bättre, tyckes det mig i all ödmjukhet, då han känner sig tacksam för att ha blivit begåvad med motståndskraft, än om han går och grämer sig över de dåliga impulser, som komma osökt av sig själva och hos vår svaga natur tilltvinga sig en motvillig gästfrihet.

Det var vackert, härligt väder, då jag förmiddagen därpå gick till fots utan uppvaktning till prinsessans palats med en bukett i handen. Politiken fick bära skulden för kärleken; och på samma gång varje uppmärksamhet, jag visade henne, fastnitade mina egna bojor, band den närmare vid mig den stora stadens befolkning, som tillbad henne. Jag träffade Fritz älskade, grevinnan Helga, sysselsatt med att plocka blommor i trädgården för sin härskarinnas räkning, och jag sökte förmå henne att ta min bukett i stället. Hon såg strålande lycklig ut, ty Fritz å sin sida hade icke förspillt sin afton, och ingen mörk skugga svävade över hans frieri undantagandes det hat, som det var bekant att hertigen av Strelsau hyste till honom.

»Det beror på ers majestät själv, att jag nu vågar ta emot den här buketten åt prinsessan», sade hon med en skälmaktig blick. »Men skall jag tala om, vad prinsessan först av allt kommer att göra med blommorna?»

Vi stodo och talade med varandra på den breda terrassen bakom palatset, och ett fönster stod öppet ovanför oss.

»Ers kunglig höghet!» ropade grevinnan muntert, och Flavia tittade ut. Jag blottade mitt huvud och bugade mig.