Hon bar en vit klänning och hade håret löst uppsatt i en knut.
Hon gav mig en slängkyss och ropade:
»För upp kungen, Helga, så får jag servera honom litet kaffe.»
Med glättig min visade grevinnan mig vägen och förde mig in i Flavias morgonrum, Då vi blivit ensamma, hälsade vi varandra som två älskande bruka. Därpå lade prinsessan framför mig två brev. Det ena var från Svarte Michael med en högst artig anhållan, att hon skulle göra honom den äran att tillbringa en dag på Zendas slott, som hon brukat göra en gång varje sommar, då platsen med sina trädgårdar stod i sin härligaste fägring. Jag kastade bort brevet med motvilja, och Flavia skrattade åt mig. Men allvarlig igen pekade hon på det andra brevet.
»Jag vet inte varifrån det är, men läs det emellertid», sade hon.
Jag såg genast, vem som hade skrivit det. Denna gång fanns icke någon underskrift, men det var samma handstil som den, vilken hade underrättat mig om försåtet i lusthuset; det var Antoinette de Maubans. Brevet hade följande lydelse:
»Varför står det inte kungen?» frågade Flavia, som
lutade sig över min axel, så att hennes krusiga hår lekte mot
min kind. »Är det någon mystifikation?»
»Om livet är er kärt och vad som är mer än livet, min drottning», svarade jag, »så lyd brevet blint. Ett regemente skall från och med i dag hålla vakt kring ert palats. Och gå inte ut utan säker bevakning.»
»Är det en befallning, ers majestät?» frågade hon litet uppstudsigt.
»Ja, en befallning, ers kunglig höghet — om ni håller mig kär.»
»Å!» utropade hon, och jag kunde icke underlåta att kyssa henne.
»Du vet från vem det är?»
