skicka bud till Michael, att ni önskar audiens hos konungen… Förstår ni mig?»
»Ja, ers majestät.»
»Inom tjugufyra timmar. Om han inte skaffar kungen till rätta» (jag lade min hand på hans knä), »ja då är kungen död, och ni låter utropa den närmaste arvingen. Ni vet vem det är?»
»Prinsessan Flavia.»
»Och svär mig på heder och tro och vid den levande Guden, att ni skall bistå henne till er död och döda det där skadedjuret och sätta henne där jag nu sitter.»
»På heder och tro och vid den levande Guden svär jag det! Och måtte Gud allsmäktig bevara ers majestät, ty jag tror, att ni har en farlig sak för er.»
»Jag hoppas, att intet dyrbarare liv än mitt kräves», svarade jag och steg upp och räckte honom handen.
»Marskalk», återtog jag, »det är möjligt framdeles — jag vet det inte — att ni får höra underliga saker om den man, som nu talar till er. Vad han än må vara och vem han än må vara, vad säger ni om det sätt, varpå han uppträtt som konung i Strelsau?»
Den gamla mannen höll fast min hand och talade till mig som en man till en man.
»Jag har känt många Elphbergare», sade han, »och jag har sett er. Och vad än må hända, så har ni uppträtt som en klok konung och en tapper man, och ni har visat er som en lika uppmärksam och artig älskare som någon av ätten.»
»Må det vara min gravskrift», sade jag, »då den tiden kommer, att en annan sitter på Ruritaniens tron.»
»Gud låte den dagen dröja, och måtte jag inte uppleva den!»
Jag kände mig mycket rörd och det ryckte i marskalkens av ålder tärda ansikte. Jag satte mig ned och skrev ut min order.
»Jag kan knappast skriva, fingret är stelt ännu», sade jag.
Det var verkligen första gången jag vågade skriva mer än blott och bart en namnteckning. Trots allt besvär jag gjort mig att efterhärma konungens handstil, lyckades det ännu icke riktigt.
»Ja», sade marskalken, »det avviker verkligen något från ers majestäts vanliga handstil. Det är inte bra, ty det kunde väcka misstankar om förfalskning.»
»Vad har man för nytta av Strelsaus kanoner, marskalk»,
