tid sedan han förfallalös klef. Finnes hos någon thera list eller bedrägeri, i ty mål straffes som i föregående § stadgas.
8 §. Warder någor genom annars list förledd, eller med wåld och hotelser trugad at sluta handel med annan, eller af rättan fara och räddhåga något utfäst, och gifwer thet an hos domaren eller konungens befallningshafwande innan nästa sex weckor sedan han thet wåld och fara undkom, och innan tre månader sedan han then list och bedrägeri förmärkte; gitter ock ther sin oskuld med goda skäl och witnen framte: ware från förbindelsen lös och pligte then brotzlige för hwart om sig som i Edsöres- och Tiufwabalkar stadgas.
9 §. Gör någor förstreckning af annars mans förtrodda gods eller penningar, utan ägarens fullmagt; gälde åter fullom gäldom, och böte ther til en tredie del så mycket han utlänte, til treskifftes, målsäganden, konungen och staden eller häradet.
10 §. Nu hafwer then som annars penningar utlånte, låtit ställa skuldbrefwet på ägarens namn, eller öfwerdrager honom thet skuldbref, som han på sit namn fådt; stånde ägaren fritt hwad han enthera, eller bägge för thet som utlåntes sökia wil.
11 §. Förstrecker någor wetandes sina penningar eller wahror til oloflig och förbuden handel, eller at befordra någon last och ogerning; hafwe förbrutit förstreckningen, och then henne emottog gifwe ut, och böte thes fulla wärde til treskifftes. Sker någor oloflig gerning ther i genom; pligte thes utan begge effter lag.
12 §. Hafwer någor undfådt åtskilliga förstreckningar af annan, och förbundit sig å then ena större, å then andra mindre ränta at betala; ther må han afräkna then betalning han först ärlägger på hwilken förstreckning han wil, och ju helst på then som största räntan drager; så wida förfalledagen inne är, eller wiss tid thertil icke förafskedad warit. Eij må något på hufwudstolen afräknas förr än ränta gulden är.
13 §. Nu är skuldbref förfallet och sänder then gäldskyldige betalningen med sit eller annat folk til honom som utlänte, och förkommer then eller förderfwas under wägen; ware skadan hans som utsände. Låter någor genom sit folk fordra och emottaga betalningen och kommer ther å til skada; skylle sig sielf, som eij wissare bud sände.
14 §. Ränta må icke til högre än sex af hwarje hundrade
