1 Cap.
§ 2. Wijsar fuller, att stadge-, städie- och stubberettzhemman hafwe ingen iordägande rett, och måge eij ärfwas eller skifftas annars ähn som löösören, syskon och slächt emellan; men synes derwid nödigt att uthföras, hwem af arfwingarne till dem bör wara nermast, den ällsta af syskonen, eller den, som bäst der till fallen woro, och hwem derom pröfwa bör, enär twist arfwingarne emellan upkommer, sampt om een sådan besittningzrettigheet må af gode män mäthas, så wijda arfwingarne eij kunna elliest om des wärde öfwerenskomma. Och enär någon åbo deraf eller dess barn blifwa så oförmögne, att dhe eij mechta sådane hemman förestå och tillbörligen uppehålla, om eij någon af dess slächt och afkomma ifrån samma hemman, som dertill capabel och förmögen finnes, må wara nermare att possidera det än een willfrämmande, och få träda uthi förra åboens rett, serdelles wid stubberettigheetzhemmanen.
2 Cap.
§ 1. Så wijda kyrckiors, scholors, fattigas och hospitalers jord
kunde med merkelig winning och fördehl försälljas, skulle det då icke kunna effterlåtas med konungens lof och minne, äfwen som om bythen af slijk jordh uthi cap. 5 § 4 förmähles?
§ 3. Emedan i Finland äre små hemman, som fuller stå och upföres i jordeboken för ett helt hemman, men äre dock somblige eij mehr ähn af 1/2, 1/3, 1/4 och 1/6 mantahl; fördenskull och som af ett sådant lijtet skattehemman, som eij flere än een åbo kan rymmas uppå, eij någon dehl synes kunna sällias, så frampt hemmanet igenom att slijkt klyfwande eij skulle förderfwas, så synes det wara nödigt, att det här betages, eller förmähles, att mantahlet och lägenheten i Finland bör komma i consideration. Dhet förbiudes fuller här uthan åtskillnadt att försällia eller förpanta skattskyldig iord stycketahls ifrån bohlbyen, men der det märkeligen kunde pröfwas, att den skattebonden eller bohlbyen, som abalienera will, haar des uthan ägor nogh, och är fullsutten effter des skatt, och det stycket, som abalieneras skulle, wore den kiöpande parten under des skatt och ränta mycket mera nyttigt och nödigt, skulle icke då, sedan häradsretten med cronofougden der om giordt sig behörigen och wähl underrättadt, slijke afhandlingar kunna tåhlas?
