5 Cap.
§ 3. Kan eij annorledes af Erfdebalken sees, angående omyndige barns iord, och huru med den bör förhållas, ähn ur det 28 cap. och eij det 26, som her kommer att citeras.
§ 5. Såsom wid häfdabythe någon eij må sin lutt förwerra, så skulle det och wara billigt, att den, som giör imedlertijdh derå nyttig och nödig förbettring, får derföre, widh ett slijkt bythes uphörande, ehrsättning, lijka som den, hwilken någon pant innehafwer, effter cap. 8 § 11, bör förnöijas, for den kostnadt han derå giör till pantens nödige uppehållande och förswar.
6 Cap.
§ 1 5. Förbiudes att dömma öfwer någons mans iord, tompt eller andre ägodehlar, uthan iordägande är lagligen stembder; och emedan det offta händer, att emellan frellse med skatte och crono upkommer ägotwister, och det eij här någonstädes omförmäles, hwem som å konungens wegnar för cronoiorden swara bör, och dess rett bewaka, eller kan i så måtto uppå någons ahnsökning stemmas; ty synes det oförgripeligen wara nödigt, att derom något förmält och infördt blefwe.
7 Cap.
§ 1. Tillåter att skiänkia och bortgifwa tijonde penningen af arfwejord på landet, men Ärfdabalken 20 cap. § 1 förbinder att bortgifwa eller testamentera slijk iord ifrån sine barn och nermaste arfwinge, som med honom af den stammen upprunnen är, hwadan iorden till slächten först är förwärfwat, med mindre icke i sådant måhl flere samarfwingar ähre och testamentet skier till een af dem, under thet willkor, att han samma iord allenast till bruket och inkomsten nyttia, men intet föryttra skall, hafwe tå macht att testamentera een fierdedehl, hwilka rum således synes wara skilljachtige, och huruwijda dhe nermare jembföras eller uthtydas måge, det blifwer oförgripeligast påmint. Och refererar denne § sig fuller angående testamente uppå det 10 cap. af Erfdabalken, men förmeenes och synes böra wara berörde 20 cap., effter som det andra eij om sådant handlar.
