blifwa angifne, om icke den fehlachtiges sak må för förtegad ansees, då intet laga förfall blifwer framtedt; hwilket äfwen af den grund synes, att nedrige instantierne uppå första stämbningen saken afgiöra, då den andra parten uthan förfall utheblifwer.
Ad § 22. Synes billigt, det enom woro tillåteligit att bruka uthi skrifwande och tahlande för rätta sådanne ord, som kunna bewislige wara, uthan att derföre böta. Och om emoth de i denne punct nembde böther kan wädjas, hwarom effterrättelse wore nödig, hwem på en sådan händelse wid öfrige instantien bör wara swarande? Item om någon angriper dommaren eller rätten, om den samma kan dömma deröfwer? Hurulunda böterne af rättens ensak böra dehlas emellan rättens ledamöter, och om nembden på landet böra rätteligen äga deraf någon andehl?
Ad § 25. Då klare och odisputerlige fordringar skola gå til uthmätning, woro den effterrättelse nödig, att det orichtige och disputerlige deremot eij måtte compenseras, eller med det richtige derföre anstånd wara, uthan det owisse till laga uthförande uthställas, och doch den en odisputerlig fordran har, bårgen pålagd för den andras fordran, der han eij elliest solvendo wore. Elliest och i anledning af alt föregående, sampt till framdehles effterrättelse för dommarena, wore och det nödigt att exprimeras, enär en cronobonde och dess fullmächtige uti någon jordetwist emot en bördzrätts- eller frälseägare succumberar wid en eller annan instans, hwem som skall betahla expenserne, om det må komma å cronobonden, hälst då han twisten begynt och warit dertill wållande, eller och fullmechtigen, som borde föruth om meritis causæ giöra sig underrättad, innan han begynt en sådan saak.
aa) Iustitiæbetiente i Åbo och Biörneborgz lähn.
Ad punct 1:m. Emedan rättegångzordningen af den 4 Iulii 1695 1 § förmäler, att stämbningen bör skriffteligen uthfärdas, hwarjempte doch icke är uthnembt, hwilka måhl egenteligen till hwar och en instans lyda, som förorsakar många och widlöfftiga processer de competentia fori, som är ett märkeligit grep att uthdraga tijden och giöra en sak så widlöfftig, att den antingen genom contrapartens frånfälle eller medellöshet måste nedläggias; altså wore högnödigt och skulle märkeligen lända till widlyfftigheters afkårtande, om i sielfwa
