Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 8.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
18
STÄNDERNAS GEMENSAMMA

fader och moder, hwilket wäl är enligit med stadzlagen, men stridande emot landzlagen. Arfsrätt in på halfsläckt sträcker sig ey widare efter allmen lag än in på den dödas halfsyskon, men här extenderas arfsrätt widare in på halfslächt, och där halfslächt är i lika grad med helslächt, giöras de till samarfwingar. Så framt den dödas skyldemän å sidone hade antecedenter någon rätt i den dödas egendom, så kunde hel- och halfslächt, som äro i lika grad, då dödzfall existerar, giöras till samarfwingar. Men som ingen arfsrätt har rum, för än något till arfsrätt lemnas, och då den döde uthan testamente dödt, tages af præsumta voluntate defuncti grund, till hwilken qwarlåtenskapen må falla, hwilket är in på dem, som honom skyldast och kiärast må wara. Nu som ett starkare förtroende är emellan dem, som äro hwar annan med ett dubbelt blodsband förbundne, än emellan dem, som allenast med ett enkelt blodsband äro hwarannan skylde, så följer däraf, at helslächt är närmare att ärfwa än halfslächt, fast än de äre i samma grad skylde, ty som kiärleken blifwer lium, sedan stiuffar eller stiufmor tillkommit, och begynner därmed att aftaga emellan helsyskon och halfsyskon, hwilket och ordsak är, at tå helsyskon taga tre delar, taga halfsyskon en fierdedel, hwilket dem lemnas i afseende på det dageliga omgänge de i faders eller moders hus sin emellan kunnat haft, så förkålnar förtroendet mer, ju längre den halfwa skyldskapen sig utsträcker. Därföre kan ey heller synas nödigt at införa halfslächt widare uti arfsordning, än som lagen det utsatt. Men skulle pröfwas nödigt, at halfslächt widare till arf släppes, än härtils warit, så lärer förmodeligen wara nog, at de niuta förmån för fiermare helslächt, men ey at tillåta, det de måge wara samarfwingar med helslächt, fast än de i lika grad kunna wara skylde; ey heller at halfsyskons barn måge utesluta den dödas farfar och farmor, eller morfar och mormor, som i den 3 och 4 § är utsatt.

Härtill swarades ad 1:m, at som det blodsbandet, hwilket är emellan syskon, kommer af föräldrarne, och syskonen uti ätteräkningen igenom föräldrarne tangera hwarannan, barnen ochså af föräldrarna hafwa sitt lif och warelse, så har man funnit billigast, at föräldrarna böra taga arfwet, när the begge lefwa, och utesluta sine barn, then dödas samsyskon, hwilket ochså är enligit med then Saxiska Landträtten. Men är enthera af föräldrarna död, träda barnen til arfs med then af föräldrarna som lefwer, och tage af sitt samsyskons