uphäfwen. Dessuthan har Lagcommission tyckts bäst wara at låta förblifwa wid thet som här är projecterat, emedan en ringa del allenast blifwer öfrig för arfwingarne, hälst then efterlefwande makan får på sin egen del helften i boet och sin fördel, samt igenom testamente, thär inga barn äro, kan få helften af then dödas andel i boet, ey til at förtiga at, om hustru efterlefwer och inga barn äro, hon då ochså får sin morgongåfwa.
Denne påminnelsen gaf anledning til widlöftig discours, som stannade omsider däruti, at Borgareståndet begiärte få betänkia sig häröfwer, huru wida testamenta reciproca måtte tillåtas.
Probsten Rönbeck utlät sig, at han hölle före, det en prästman må tillåtit wara at efter landzrätt testamentera till sin hustru den aflingejord, som han hafwer på landet.
R.: Hwad Prästeståndet angår, så synes billigt, at som de ärfwa efter stadzrätt och med giftorätten them emellan går efter stadsrätt, så böra de och rätta sig i testamenten efter stadsrätt.
Prästeståndet yttrade sig, at det will taga denne 5§ i nogare öfwerwägande uti deras pleno.
Men höglofl. Ridderskapet och adeln biföllo samma punct.
Wid 6 § giordes den anmerkningen, at af denne § följer, at då en man upsätter sin yttersta willia, kan han wäl testamentera ansenligit åt sin hustru, men alsintet åt sine barn, uthom den ordenteliga arfslott, som dem lagligen tillfaller, och kan han altså merkeligen förwärra sine barns tillstånd, men aldrig til det ringesta förbättra; hwilket synes mycket swårt, besynnerligen då en man är så olyckelig, at hans barn af förra giftet fådt sedermera en ogen stiufmoder, som uthom dess kan nog förminska deras wilkor; och wore det den efterlefwande hustrun ingen stor swårighet, om testamentet toges af oskipto, då hon efter landslag skulle mista allenast en tridiung och efter stadslag en hälft af det som i lagen utsättes; henne kunde och därmedelst ey skie orätt, ty om hon begår sig wäl emot sin man och stiufbarn, blir hon wäl af honom ihogkommen, men begår hon sig illa, är hon icke en gång det wärd, som henne tillfaller.
R.: Det är naturligit, at den som will gifwa något, han skall gifwa af sitt egit.
6 § fick bifall.
I anledning af den 4 § frågade Hr Weili, om det skall wara förbudit at giöra testamente åt utländsk man.
