— 102 —
mycket behag! man skulle kunna säga, att han också var glad att få tala om den stackars Richard. Ack! det är en älskvärd karl, det försäkrar jag er: han har så mycken ledighet i sina rörelser, så mycket behag i sina uttryck, att han har alldeles förvridit våra hufvuden; ni skall också tycka om honom Alice.” Alice smålog, utan att svara något; de gingo hem, och man såg rätt väl att deras unga hufvuden voro uppfylda af glädjen, att hafva gjort kapten Wentworths bekantskap.
Samma berättelse, samma glädje förnyades om aftonen då farfar kom med sina döttrar, för att höra huru det stod till med den lilla arftagaren. Alice skulle än vidare höra huru älskvärd kapten Wentworth var, huru mycket man längtade efter att höra hennes omdöme. ”Olyckligtvis blir det icke i morgon, sade Herr Musgrove, och jag är rätt ledsen der öfver; men ingen af eder lärer vilja lemna den sjuke, det förstår jag väl, och begär det icke eller. — Å, visst icke! blef det allmänna svaret. Fadren och modren hade ännu i alltför friskt minne den stora förskräckelsen, för att ens tänka på att aflägsna sig; Alice var den enda som både önskade och fruktade detta möte. Men några ögonblick derefter, anmärkte Carl att barnet mådde rätt bra, att om han hade för många omkring sig, kunde det oroa honom:”
