— 103 —
dessutom har jag en sådan längtan att lära känna kapten, att jag kanske kommer till eder emot afton; jag kommer intet till middagen, men jag skall helsa på eder så snart jag ätit.
— Nej Carl, du får visst icke gå, sade hans hustru häftigt; jag samtycker ej att du lemnar mig efter en sådan sinnesrörelse: om något dylikt än en gång skulle hända.
— Jag tror icke, sade Musgrove leende, att Calles bror går och klänger upp i ett träd, och dessutom ligger han nu. Vi få se i morgon. Natten var god; den sjuke gick bra. Herr Robinson sade, skakande på hufvudet, att han icke såg någon anledning till fruktan; då insåg Carl Musgrove icke nödvändigt att stänga sig inne längre. Den goda Alice lemnade icke Calle, hvad hade då fadren att göra? ”Det skulle vara alldeles orimligt att läsa in sig, sade han, då jag ej kan vara till någon nytta, derföre att en liten våghals har fallit.” Hans föräldrar önskade att presentera honom för kapten; det vore hans skyldighet att lempa sig efter deras önskan, och intet hinder kunde motverka det. Sedan han sålunda stålsatt sig sjelf att emotstå sin hustru, hvars motsägelser han förutsåg, förklarade han med stolthet sin afsigt att kläda sig, och att äta middag i Herrgården. ”Barnet mår efter omständigheterna rätt bra, sade han
