— 104 —
till henne; jag har sagt det åt min far, och lofvat honom att göra kapten sällskap till middagen, och han gillade det mycket. Som din syster är hos dig, bästa Maria, så fruktar jag icke att lemna dig: jag förstår väl att du intet vill gå ifrån ditt barn, men du ser att jag icke kan vara till någon nytta; om något skulle hända, så skickar du efter mig.”
Både männer och hustrur förstå ganska väl, när invändningar ingen ting uträtta. Maria såg att Carl hade satt sig före att gå ut; och, som hon ej ville blottställa sitt välde, teg hon; men då han hade gått, tog hon sin skada igen med Alice. ”Du ser det, sade hon med ovilja, han går och roar sig, och lemnar oss allena med ett sjukt barn, och ingen enda varelse skall på hela dagen komma och förströ oss; Jag lemnar dig med din syster, och fruktar intet.” Hans samvete är lätt. Hvad hafva två systrar, som hela dagen sitta tillsammans, att säga hvarandra? Jag förutsåg att det skulle så gå; det är alltid min lott att blifva hemma då något ledsamt tilldrager sig: karlarne äro då så angelägne att aflägsna sig, och Carl mera än någon annan. Hvilken känslolöshet hos en far, att kunna lemna den stackars lilla gossen! Han mår bra, säger han; men kan hans tillstånd icke hastigt förvärras? Jag kunde aldrig tro, att en far skulle vara så liknöjd. Han
