— 105 —
kan ej vara honom till någon nytta! det är snarare jag som kunde så säga, och som skulle kunna gå ut. Du vet, Alice, att jag har hvarken fysisk eller moralisk kraft; en karl är mycket nyttigare hos ett skadadt barn; för min del, är jag för ömtålig och känslig; du såg det sjelf i går, jag hade ett anfall af min nerfsjuka.
Men, sade Alice, det härrörde af en häftig och oväntad sinnesrörelse något dylikt skall ej inträffa i dag, det lofvar jag dig; jag har fullkomligt följt Herr Robinsons föreskrifter: din son är stilla, han lider ganska ringa, och jag fruktar ingen ting. Du har i sanning orätt, Maria, att tadla din man, han gör sin far ett nöje, och kan vara trygg, då vi vårda hans barn; sådant tillhörer ej karlarne, de förstå sig icke derpå, och då en mor sköter sitt barn, uppfyller hon en pligt, som hon ej vill anförtro någon annan. — För min del, svarade Maria missnöjd, håller jag allt för mycket af mina barn, för att icke anförtro dem åt personer som äro dem nyttigare än jag; jag kan hvarken plåga eller banna en liten sjuk stackare, för att förmå honom att hålla sig stilla; du såg sjelf i morse när jag sade till honom, att om han rörde sig, så skulle jag binda fast hans händer, han började gråta; mina nerfver tillåta mig icke att stå emot tårar och jemmer . . . . . , jag kan icke fördraga det.
