— 107 —
Jag vet att du älskar ensligheten; kanske är du icke så angelägen att lära känna kapten Wentworth, och jag åter, längtar att få tacka honom för hans godhet emot min svåger Richard: det är ju ganska naturligt?
Alice kunde icke undertrycka sitt småleende öfver denna hastigt väckta ömhet för en svåger, som hon aldrig kände, och om hvilken hon aldrig hade talat.
Den känsloömma mamma gick till den lilla sårade, gaf honom en kyss, tilläggande: ”Han mår förträffligt, och jag kan utan fara lemna det kära barnet: hvad han skall vara lycklig hos sin goda moster! Är det icke så, mitt hjerta lilla, du tycker mer om att vara hos henne än hos mig?
— Ack! ja, mamma, sade den lilla gossen med all den uppriktighet som passade för hans ålder.
”Bra! du har rätt, min engel;” och ett ögonblick derefter klappade hon sakta på sin mans kabinettsdörr. Alice hade följt henne, och hörde sin syster med glädje säga:
”Jag går med dig, Carl, vänta på mig, jag är snart färdig. Hvartill tjenar det att jag blir hemma? Du vet väl att jag ingen ting kan uträtta med
