— 109 —
liknöjdhet kan finnas i dylika fall; kanske ännu förtretad öfver det afslag han fick? Men borde han ej förstå, att det var nödvändigt?
Sedan de hinder, som åtskiljde dem, voro undanröjda genom Wentworths förvärfvade förmögenhet, och ett oberoende, som han önskade endast för hennes skull, så kände Alice att, om hon varit i hans ställe, hade hon längesedan gjort det han underlåtit att göra, hon hade tillbjudit den sina egodelar, som hon aldrig upphört att älska. Hennes tankar voro nog upptagna för att hindra henne att känna någon ledsnad att vara allena, då Calle insomnade och ej vidare behöfde henne, ty hittills hade hon endast syselsatt sig med sin systersson. Hennes svåger och syster återkommo förtjuste öfver den nya bekantskapen och deras afton; de hade dansat, sjungit, pratat, skrattat, som vanligt vid Upercross: kapten Wentworth hade öfverträffat deras väntan, genom sin älskvärdhet; han var hvarken förbehållsam eller blyg, han var öppen, artig, fiende till allt krus; man skulle kunnat säga, att han var en gammal bekant till familjen; han hvarken tyckte om eller ville något annat, än det hvar och en syntes önska. Carl berättade för Alice, att han följande dagen skulle komma och taga Carl med sig på jagt. Denna underrättelse gaf Alice hjertklappning; men denna häftiga
