— 7 —
åtog sig allt som var svårt och ledsamt. Hennes ord gällde icke, hennes mening efterfrågades aldrig; hon var Alice, och det var allt. Men beklagom henne icke allt för mycket; hennes älskvärda karakter, hennes förträffliga omdöme, det behag så i fysiskt som moraliskt afseende och som hon hade i arf af sin mor, gjorde henne till lady Russels gunstling. Detta fruntimmer älskade hela familjen; men Alice var den enda, som i hennes minne återkallade der den oförgätliga, saknade vännen.
För några år tillbaka hade Alice varit ganska vacker; mindre genom det regelbundna i hennes anletsdrag, som icke kunde jemföras med hennes systers, än genom sin intagande liflighet och sitt behag; men nu var hon mycket mager och blek; äfven då, när hon var i hela glansen af sin ungdom, hade hennes far aldrig velat medgifva att hon var vacker. Hennes fina och milda anletsdrag, svarta ögon och en något brunett hy, liknade på intet sätt honom och den sköna Elisabeth, och kunde således icke behaga honom: han erkände ingen annan för skön, än den som hade ljusa hår, stora blå ögon, en romersk näsa och fina rosenröda läppar, samt en vacker och rak växt något öfver medelmåttan; Alice var af vanlig längd och full af behag, som hon icke hade förlorat. Alice, så olik den sköna modellen, och som ej mera hade ungdomens liflighet, ansågs af sir
