— 164 —
att hon samtyckt dertill! Så älskvärd! så god! Ack! vi skulle mycket mera älskat henne, och Carl skulle vara mycket lyckligare. Pappa och mamma hafva alltid trott, att hennes förtroligaste vän, Lady Russel, öfvertalat henne att gifva min bror nej. Carl var ej nog lärd, nog älskvärd, för att behaga Lady Russel; Alice företager ingen ting utom hennes råd; i annat fall hade hon nog tagit Carl, och jag är rätt ledsen öfver att detta giftermål ej blef utaf.
— Jag sluter deraf, att miss Elliot också är utan karakter,” sade Wentworth. De hade stigit upp och fortsatte nu deras väg; Alice hörde ingen ting mer; det tycktes henne som Kapten ej talade vidare. Hennes sinnesrörelse qvarhöll henne en stund på samma ställe; det kostade henne mycket bemödande att återhemta sig innan hon steg upp; hon hade ej hört något ondt sägas om sig; men hon kände likväl nu Wentworths tankar om hennes karakter, i afseende på hennes afslag åt honom; hon visste hvilket hårdt intryck det hade gjort. Den blandning af harm och nyfikenhet, som röjde sig i hans tal om henne, var tillräcklig att bedröfva henne. Så snart hon var i stånd dertill, gick hon att möta Maria; och, då hon träffat henne, följdes de åt till deras första samlingsställe nära intill muren. Hon
