sin oro för sin älskade dotter, hvilken han gerna önskadt bespara denna ledsnad. Redan sistledne vår, under deras vistande i staden, hade han låtit henne förstå att indragningar i deras lefnadssätt skulle blifva oundvikliga. ”Jag ber dig bästa Elisabeth, hade han sagt, att tänka efter hvad vi kunne umbära; hvad mig angår, så inser jag icke huru det vore möjligt att ha det annorlunda.”
”Jag skall tänka derpå, svarade hon med värdighet.” Och — man måste göra henne rättvisa, hon tänkte alfvarsamt derpå, och uppgaf ändteligen tvenne indragningsförslager: det ena att upphöra med några årliga barmhertighetsverk till socknens fattiga, som fortgått alltsedan lady Elisabeths död; men dem hon ansåg som högst onyttiga; det andra, att ej efter deras gamla vana, hafva hem med sig någon present at hennes syster Alice. Hon tillade med ett bedröfvadt utseende, att om det vore alldeles oundvikligt, skulle man väl låta ett år gå förbi utan att göra ny möbel till sällskapssalongen, ehuru den som nu varit i trenne år icke vore modern mera. Sir Walter, som ingick på de begge första inskränknings-förslagen, sade att det vore alldeles omöjligt att undvika den nya möbleringen; att låta den förra vara qvar, vore att offentligen kungöra hans obestånd,
