så dystra som årstiden. Det var en mulen Novemberdag; ett fint och lätt regn, som slog på fenstren och förmörkade hela horizonten, hindrade henne att promenera. Hon blef således ganska glad, då hon hörde lady Russels vagn framrulla; men oaktadt det nöjet att återse sin vän, och oaktadt sin önskan att få resa, kände hon ändock vid aflägsnandet en tryckning omkring sitt hjerta, hvars betydelse hon icke förstod, och som hon tillskref sina små systersöner, hvilka följde henne skrikande: Farväl goda moster Alice, kom snart igen. Men en mängd andra minnen inställde sig äfven, då hon lemnade denna vistelse-ort, der hon, efter en så lång skilsmessa, hade återsett Wentworth, på samma ställe der han sjelf funnit det lyckliga föremål, som skulle fästa honom, och för alltid åtskilja dem; hon kom ihåg den ringaste omständighet. Någon gång hade Wentworths öfverdrifna köld väckt några ljufva förhoppningar hos henne att hon icke var honom så likgilltig. Hon bemötte ju honom också ganska kallt, för att dölja den låga, som ännu brann för honom: om det nu förhöll sig på samma sätt med honom, om denna likgilltighet, som var nog affekterad för att se ut som glömska, dolde en känsla, som Fredrik icke mer tror vara delad? . . . Men hans uppmärksamhet för Lovisa tillintetgjorde snart denna aning, och hans
