lady Russel om det som hade händt Lovisa, och hvad som gaf anledning till att Alice befann sig allena i begge husen vid Upercross; hon berättade strax händelsen i få ord, men sedermera ville hennes vän utförligare höra talas om ett så olyckligt äfventyr. Alice hade varit vittne till det; och uppfordrad af lady Russel måste hon omständligen berätta allt och derunder förekom ofta kapten Wentworths namn. Hon nämde det med en sväfvande röst, och vågade ej se på sin vän, för att icke möta hennes forskande blickar; hon beslöt ändtligen att förtro henne hvad hela verlden tänkte om den tillgifvenhet som kapten tycktes hafva för Lovisa, och om sannolikheten af deras giftermål, om, som man hoppades, hon blef frisk; sedan hon sagt detta, kunde hon otvungnare tala om Wentworth.
Lady Russel afhörde denna nyhet med skenbar köld, sägande att hon önskade dem mycken lycka; men hennes förändrade röst, en lätt ryckning på axlarna, ett till hälften artigt och hälften bittert småleende, röjde, i det nöje som denna nyhet gaf henne en inre vrede, eller rättare sagdt, ett djupt förakt för den mannen, som, vid tjugutre års ålder hade tyckts känna Alice Elliots värde, och som åtta år senare kunde fängslas af den lilla, obetydliga, näsvisa Lovisa Musgrove.
