skulle blifva galen den första veckan; alltsedan man ansvarade för hennes lif, blef han en annan menniska. Ännu hade han icke sett henne; han fruktade så mycket för hennes sinnesrörelse vid detta återseende, att han icke påskyndade det; tvertom, talade han om att aflägsna sig på åtta, tio dagar, till dess den sjukes hufvud vore nog starkt för att utan fara se den mannen, hvars oförsiktighet kunnat kosta henne lifvet. Hans närvaro, sade han, skulle kunna åstadkomma en ledsam skakning hos en så svag person, och alltförmycket erinra dem å ömse sidor detta förskräckliga ögonblick, på hvilket han icke vågade tänka. Han ämnade tillbringa en vecka i Plymouth, och bad kapten Bentick göra sig sällskap.
”Men äfven hans begäran afslogs, sade Carl, och jag vill slå vad att det var för att resa hit.”
Ifrån detta ögonblick, tänkte Alice och lady Russel ofta på kapten Benticks ankomst, och talade någon gång derom. Alice trodde icke på sin eröfring, och tänkte icke en gång derpå; men den unge mannen intresserade henne i annat afseende. Som hon också hade blifvit olycklig genom sin första kärlek, så beklagade hon honom af allt hjerta; hon hade velat icke just trösta honom, men ändock göra honom
