njuta helsan, och tänka merendels för sent att de äro dödliga.”
Hennes röst sänkte sig och förrådde hennes rörelse. Alice kände med smärta anledningen till dessa sin stackars väns anmärkningar; hennes man hade icke varit för henne hvad hon hoppades; och han dog i följd af sitt dåliga uppförande, sedan han indragit sin hustru i lättsinniga och lastbara umgängeskretsar, som gifvit henne denna elaka tanka om verlden och menniskorna. Men hon återhemtade sig snart, och, förjagande sina sorgliga minnen, talade hon till miss Elliot med mer lugn.
”Min vän Rooke, sade hon småleende, har för det närvarande ingenting rätt uppbyggligt eller rätt intressant att berätta mig; hon har blott en enda sjuk att sköta, en fru Wallis som bor vid Marlborough-Street, och som fallit i barnsäng, det är ett ungt och vackert fruntimmer på modet, mycket yr, mycket slösande, och hvars lefnad är upptagen af nöjen och eröfringar. Jag förmodar likväl att vinna på henne; hon har mycket penningar att kasta bort, och jag räknar på att hon betalar bra det jag har att sälja.” De begge vännerna åtskiljdes under förhoppningar att snart åter träffas; Alice hade flere gånger förnyat sitt besök, innan man i
