ej dagligen ser. Det är den artiga Wentworth, som vi behöfva till vår uppmuntran; men han kommer väl också snart. Vi äro bjudne att spisa middag uppe i stora byggningen, i öfvermorgon: fru Musgrove fruktar, att hennes dotter skall vara ganska trött efter resan, det är mycket löjligt; hon hade kunnat blifva i sitt rum för att hvila sig, och det hade passat bättre för mig att äta middag der i morgon: jag jag är angelägen, som du väl förstår, att komma ur min enslighet. Det fägnar mig, att vår kusin Elliot behagar dig, och jag ville äfven gerna göra hans bekantskap; jag kan icke trösta mig öfver, att det ej skedde i Lyme; der uti kände jag rätt väl igen min vanliga lycka: alltid förfela mina önskningar, alltid är jag den sista af min familj, som man lemnar någon uppmärksamhet.”
”Hvilken ofantlig tid, som fru Clay är hos Elisabeth! Inbillar hon sig att vara der för alltid? Kanske att, om hon lemnade sitt rum ledigt, skulle min far tillbjuda mig att vara någon tid i Bath; säg mig dina tankar härom. Jag begär icke att taga mina barn med mig, det skulle vara alltför svårt; jag kan nog på en fem, sex veckor lemna dem till deras farmor.”
”Just i ögonblicket fick jag veta, att Crofts resa till Bath, egentligen för amiralens helsa; Carl
