Hastigt fick Alice lust att öppna dörren till magazinet, för att se efter om det ännu regnade: månne det var enda anledningen dertill? Ville hon icke öfvertyga sig om, huruvida hennes ögon hade bedragit henne? Men hennes hjertklappning sade henne ännu, att det var Wentworth, som hon hade sett. Han gick mycket fort, och visserligen var han nu ur ögonsigte; det är således endast begäret att öfvertyga sig, det regnet upphört, som oemotståndligen drar henne till dörren. Hon är der; dörren öppnas utifrån, Wentworth synes, med flera af sina bekanta, som han hade träffat ned på gatan och nu följt med ända till detta magazin. Han blef ganska bestört att se sig midt emot Alice; utan tvifvel var hon icke mindre upprörd; men denna gång hade hon den förmån framför honom, att icke vara öfverraskad. Första ögonblickets förvirring, som förorsakades af hans närvaro, var skingrad; men det återstod henne ännu mycket att känna och dölja: oro, plåga, nöje, fruktan, hopp; hon var i ett tillstånd, som ej låter beskrifva sig, som på samma gång väcker glädje och smärta: ack! ja, glädje! ty för första gången, sedan hon å nyo såg honom, tyckte hon sig se en skymt af hans första känslor. Han hade rodnat; några ord, som han sade henne i detsamma han helsade, och som hon knappt hörde, gaf tillkänna förlägenhet och rörelse; kan gick sedermera några steg tillbaka och
