bländande framför det fina. Det fägnar mig, att herr Elliot gjort ett undantag; han skall bli belönad derför; miss Alice skall göra honom till den lyckligaste man.” En qväfd röst hade kunnat höras från Wentworths bröst, men han vände sig hastigt om, och man fäste ingen uppmärksamhet dervid.
Alice ville under vägen, då hon gick med sin kusin, också bibehålla tystnaden; hon hade varit honom mycket förbunden, om han hade ledsagat henne ända hem, utan att säga ett ord. Ehuru han visade henne den största omsorg och uppmärksamhet och gick så långt, att han ej talade om annat än det, som kunde vara angenämt för henne, eller i ämnen, der de tänkte lika, t. ex. i ett utmärkt och rättvist loftal öfver lady Russel; anföranden emot fru Clay, minnet af Lyme, ingenting intresserade henne. Aldrig hade det förekommit henne så ledsamt att höra och svara; hon kunde ej tänka på något annat än kapten Wentworth, om den förändring, som tilldragit sig med honom och som hon ej begrep. Fredrik syntes på en och samma gång liknöjd och intagen af några tankar. Saknade han Lovisa? Hade han förgätit henne? Innan denna fråga blef afgjord, kunde hon icke vara lugn. Ack! Alice hade beslutat att vara vis, förståndig, att aflägsna all inbillning ifrån sina tankar, alla falska förhoppningar, och i detta
