henne för sin eröfring och sin vackra löjtnant, kunde icke, borde icke kunna så glömma honom, att de icke skulle helsa på honom. Förargelsen styrkte henne, hon gjorde sig ett löfte, att genom sin vanliga uppmärksamhet godtgöra sin familjs orättvisa emot en gammal bekant.
Concerten var utsatt till följande dagen; i den förmodan, att dermed skulle dröja längre, hade Alice lofvat tillbringa sin afton hos Fru Smith; men hon gjorde sig inga skrupler öfver att gå och ursäkta sig hos henne, och att lofva henne ett långt besök dagen derpå. Hennes vän samtyckte dertill af allt hjerta och sade henne, att det gjort henne ledsen, om hon hindrat henne ifrån ett nöje! ”Jag tycker mer om att få se er efter concerten, tillade hon; ni skall då berätta mig något om den; jag vill gerna veta hvad som tilldrager sig i verlden. Säg mig fort, med hvem ni följer?”
Alice underrättade henne derom. Fru Smith sade ingenting; men, då de skiljdes åt, yttrade hon med ett uttryck af bedröfvelse. ”Jag önskar af allt mitt hjerta, att denna concert måtte svara emot eder väntan, och jag tviflar icke derpå. Bästa Alice, försumma icke att komma till mig i morgon; jag vet ej,
