underrätta sig om hennes helsa, att tala med henne om Fru Croft; och samtalet fortsattes i trotts af den fruktansvärda fadern och den stolta systern. De tillika med deras sällskap, suto omkring eldbrasan, och märkte icke med hvem Alice talade; det tillfredsställde henne mycket; hon skulle hafva lidit fasligt om hennes slägtingar sett Kapten och ej helsat på honom. Under det hon talade med honom hörde hon Elisabeth, som halfhögt nämde Wentworths namn till sin far, och ett ögonblick derefter såg hon Kapten bocka sig, seende åt den sidan der sir Walter var; hon förstod att sir Elliot hade ansett det vara i sin ordning att låta Wentworth märka att han kände igen honom, och hon såg Elisabeth också helt vårdslöst nicka. Ehuru denna höflighet länge uteblifvit, och var allt för litet artig, gjorde den Alice nöje, som å sin sida fortsatte ett högst obetydligt samtal; de talade om Bath, om concerten; slutligen afstannade conversationen till den grad, att Alice med hvart ögonblick väntade att Wentworth skulle lemna henne; men han tycktes ej vara angelägen derom, och om han ej tilltalade henne, såg han så mycket mera på henne. ”Jag skattar mig lycklig, miss Elliot, sade han med ett vänligt småleende, att träffa er här; jag har ej haft tillfälle tala med er sedan händelsen vid Lyme: jag föreställer mig edert lidande
