icke anständigheten och hennes köns blygsamhet hade satt sig deremot, hade hon gått till honom, men Elliotska familjens slägtingar skulle säkert äfven gå in i salen; hon aktade på ögonblicket och önskade det. De väntade på lady Russel, som ännu saknades, för att begifva sig till concerten. Man skulle kunna säga att hon gissade till hvad som drog Alice till denna sal. Hon syntes slutligen, åtföljd af de ädle kusinerne Elliot. Lady Dalrympel, miss Carteret och deras sällskap gick nu, för att få goda platser.
Alices enda önskan var att sitta längst ned på bänken, så att Wentworth kunde komma fram till henne; hennes syster Elisabeth var åtminstone likaså lycklig som hon, stödd af miss Carterets arm, strax derpå följde lady Dalrympel: hon gick med stolta steg, öfvertygad att allas blickar fästades med beundran på henne. Alice begärde blott en enda blick, som för henne hade varit af ett högre värde än all den hyllning man egnade hennes syster; men hvarföre jemföra dem? Den ena var blott fåfänga och den andra blott känsla. Man steg in i en präktigt möblerad och lysande sal; Alice märkte det knappt, och hennes ögon sökte ännu honom, som endast sysselsatte henne. Aldrig hade hon varit så vacker som den dagen, hennes hy var liflig, den ljufvaste rodnad spridde sig öfver hennes kinder; sjelf anade hon det icke, och tänkte ej på annat än sitt sista samtal
