med Wentworth; hon drog sig åter till minnes allt hvad han hade sagt, erinrade sig hans afbrutna fraser, hans halfqväfda suckar, och uttrycket i hans blickar, med hvilket hon var så väl bekant, allt säger henne, att hennes Fredriks hjerta är benäget att återtaga sina första band: sårad stolthet, vrede, förtrytelse, omsorgen att undvika henne, köld, tystnad, allt har försvunnit; och det som efterträdt dessa plågsamma känslor är mer än vänskap, mera än ett blott minne af det förflutna. En så hastig, så fullkomlig förändring, kunde icke hafva någon annan orsak; han är på vägen att än en gång älska den, som han med så mycken passion älskade, och som han ser alltid är densamma. Dessa tankar, denna förhoppning, sysselsatte henne alltförmycket, för att hon skulle kunna vara i stånd att anmärka något: hon gick igenom salen utan att hafva sett Wentworth, utan att en gång hafva sökt honom; såsom frånvarande såg hon honom sådan hon ville att han skulle vara, och för henne var det nog. Emellertid, då hon hade satt sig, kunde hon ej afhålla sig ifrån att se sig omkring, ända till och med längst bort i den stora salen; men han var icke der. Concerten började, och ingen Wentworth syntes; hon måste vara nöjd att tänka på honom och vara lycklig: emellertid var det en grad mindre af sällhet och förtroende.
