Deras sällskap var fördeladt på tvenne nästgränsande bänkar: Alice var på den främsta; hon hade valt den, emedan det vid ändan af densamma var ett rum ledigt bredvid henne, och att hon hoppades att Wentworth skulle komma och taga det; hon såg ännu efter om hon ej skulle blifva honom varse; då Herr Elliot hade anvist sin vän, öfverste Wallis, första banken emellan Elisabeth och miss Carteret, skyndade han sig att taga sin plats bredvid sin kusin Alice. Hade kapten Wentworth varit der, skulle Alice ej kunnat trösta sig öfver att se en annan än honom på den platsen; men han var icke der, och den kunde hafva blifvit upptagen af någon, som sutit der hela aftonen; hon är öfvertygad, att hennes syster eller fru Clay ej dröja länge, innan de genom någon obetänksam begäran, förmår Herr Elliot att aflägsna sig, och hvem vet hvad som då kan hända? . . . Kapten Wentworth älskar musiken med passion; utan tvifvel . . . . Hon vågar icke fullända sin mening; men hon lemnar rum åt sin kusin, i hopp att han ej sitter länge hos henne. Concerten började; Alice var i den bästa sinnesförfattning att kunna njuta af detta nöje; hon hade känsla för Adagion, glädtighet för Allegron, uppmärksamhet för det Kromatiska, och tålamod för det ledsamma; aldrig hade en concert gjort henne mer nöje, åtminstone första afdelningen. Herr Elliot hade ett program, och som
