sägas att denna förening ej var lycklig; i följd af hvad ni säger mig om herr Elliots karakter, förmodar jag att felet var hans, och det är mig temligen likgiltigt; men jag ville gerna veta hvarföre han så lättsinnigt behandlade bekantskapen med min far, hufvudmannen för hans familj, hvars tankesätt var ganska gynnande för honom. Han var ung, utan förmögenhet; hans enda slägtinges beskydd och vänskap hade bordt smickra honom: af hvad anledning undflydde herr Elliot sir Walter?
”Herr Elliot, återtog fru Smith, hade, vid denna tidpunkt af sin lefnad, ett enda ögonmärke, och det var att göra sin lycka på ett hastigare sätt än genom studerande af lagfarenheten. Han hade beslutat att söka en arftagerska, och tvinga henne att gifta sig med honom. Jag vet han trodde, att sir Walters förekommande godhet och bjudningar hade för ändamål att gifta sin närmaste arfvinge med sin äldsta dotter, och detta ägtenskap svarade icke mot hans förslager till rikedomar och oberoende. Sir Walter hade föga mer än sitt gods, som skulle gå till hans kusin, antingen han blef hans måg eller icke: se der, jag försäkrar er, hans enda driffjäder; han sade mig det då; och ehuru er syster Elisabeth var ganska vacker, gjorde hon ej något intryck på hans hjerta. Ända tills nu, det bekänner jag, har jag ansett herr Elliot ur stånd af en öm känsla, hans
