jag aldrig förgätit min ungdomsvän. Jag afhörde herr Elliot med största nöje, då han talade om den sköna och stolta Elisabeth för mig, ty jag tänkte då på min vackra och ljufva Alice.”
Kanske, utropade den sistnämnde, hastigt frapperad af en tanke, kanske har ni någon gång talat om mig med herr Elliot? — ”Ofta, ganska ofta; jag var stolt öfver min vän, och jag sade honom oupphörligen huru olika ni var . . . Ack! ja, jag har flere än en gång med vänskapens och sanningens värma afmålat er för honom.”
Detta förklarar mig något, som herr Elliot sade mig i går afton, inföll Alice: han försäkrade mig, att han kände mig för lång tid tillbaka, och att man hade talat mycket om mig; jag begrep ej hvem det kunde vara. Ack! huru mycket förståndet villar sig, när det är fråga om en sjelf! och huru jag hade bedragit mig! Men jag har fallit er i talet. Herr Elliot har då gift sig blott för att få penningar? Det var förmodligen denna omständighet, som öppnade edra ögon för det afskyvärda i hans karakter?
Fru Smith tvekade litet att svara, slutligen sade hon: ”Nej, så var det icke; jag kände länge hans afsigt; han hade vänjt mig vid detta tänkesätt, som är allmännare än man tror. När man är med i
