verlden, finner man inga andra giftermål ske än för penningar, och det är alltför vanligt, så att man ej kan förvånas deröfver. Jag var mycket ung och i société, der man ej tänker på annat än att roa sig och att njuta af allt, som yppigheten, modet, ett läckert bord och dess förstörande nöjen gifva, fann jag ganska naturligt att vår vän, herr Elliot, önskade kunna föra samma lefnadssätt. Jag tänker nu helt annorlunda; tiden, sjukdom, olyckan har — lofvad vare Gud! gifvit mig andra begrepp, men jag måste tillstå, att jag icke fann något tadelvärdt i herr Elliots giftermål; hans hustru var oändligen rik, vacker och väl uppfostrad.”
Men var hon icke af låg härkomst?
”Jo. Jag föreställde honom hans mesalliance, hans familjs sorg deröfver, han skrattade deråt, och sade mig att penningen var den skönaste börd och den enda han värderade: en full koffert gälde mycket mer i hans ögon än gamla pergamentsrullar; och sir Walters vrede, och den stolta Elisabeths förargelse roade honom mycket.”
De blefvo verkligen ganska förargade, sade Alice, och jag trodde aldrig att man skulle förlåta honom; men öfverste Wallis har framställt denna förening i en så fördelaktig dag, att min far nästan gillat den.
