”Verkligen! Troligen har han icke sagt, att fru Elliot var dotterdotter till en slagtare och dotter till en oxhandlare? Jag tror, att det ädla Elliotska blodet då skulle hafva inflammerats; men det är en sanning att hon var skön. Hon hade fått en ganska god uppfostran; hennes far, som blott ägde denna dotter, försummade ej något, för att gifva henne all möjlig bildning, i den förhoppning att få henne gift i ett upphöjdare stånd. Så snart herr Elliot hade fått kunskap derom, sökte han alla tillfällen att få se henne och göra henne sin uppvaktning; Det lyckades honom snart att göra sig älskad med passion, och han mötte inga hinder för erhållande af hennes hand. Hoppet, att en gång se sin dotter som lady Elliot, gjorde, att fadren såg förbi sin mågs fattigdom. Denne, innan han ingick förbindelsen, var sorgfällig att försäkra sig om att hemgiften, och förmögenheten var nog ansenlig, för att ersätta börden. Det tyckes mig som han nu hade ombytt tänkesätt, och att han sätter mer värde på adelskapet och baronet-titeln än han då gjorde; jag har ofta hört honom säga, att om han kunde få sälja sitt tillkommande baronie, sköldebref, devis, livré för femtio guinéer, skulle han icke draga det i betänkande. Men jag vill ej upprepa för er allt, som jag hört i detta ämne, jag vill hellre bevisa er att mina påståenden äro sanna.”
