— 34 —
det ännu en gång, jag har ej lust att serskildt gynna någon arrendator, vore han ock amiral eller prins; det är en ynnest att samtycka till att han får bebo Kellinch-Hall.” Efter någon ömsesidig tystnad, vågade Herr Shepherd vördsammast föredraga, att det vore i sådana förhållanden, vissa bruk som gjorde en öfverenskommelse emellan ägaren och arrendatorn ganska lätt. ”Sir Walter, edert intresse hvilar i goda händer; förtro er till mig att intet skall beviljas som icke oundvikligen hörer till saken. Jag vågar tillägga, att sir Walter ej sjelf kan vara angelägnare om sina rättigheter än dess ödmjukaste tjenare Jon Shepherd.”
Denna gång smålog sir Walter med bifall, men bibehöll tystnaden. Alice afbröt den:
”Wår flotta har gjort så mycket för oss och fäderneslandets ära, sade hon, att de tappre officerare, som hafva befälet öfver den, äro åtminstone lika berättigade till det välstånd och de privilegier som man kan lemna; ju hårdare och svårare deras kall är, ju mera de, under deras tjenstgöring, äro beröfvade de bekvämligheter som ett hemvist skänker, dess lyckligare bör man skatta sig att kunna lemna dem ett, då deras belägenhet tillåter dem denna njutning.” Här sänkte sig Alices röst, och hon qväfde en suck.
