min styfmor. Det fägnar mig att nu veta allt det der: det blir väl svårt för mig att lefva tillsammans med herr Elliot; men jag vet åtminstone hvad jag har att hålla mig vid; mitt uppförande är bestämdt. Herr Elliot är tydligen en falsk menniska, egennyttig, dålig, som aldrig ägt andra grundsatser, annan ledare än sitt eget intresse, jag känner honom tillräckligt for att så döma honom; men emellertid vet jag ännu icke annat om honom än det, som rörer min familj, jag ville också känna den oförrätt han gjort er, veta hvad som har skiljt er ifrån honom, efter det icke var hans giftermål? . . .
”I början var det hans uppförande emot sin hustru. Hon fann snart genom hans handlingar, att han aldrig älskat henne; han bemötte henne med ett stötande högmod, utan aktning för hennes föräldrar, om hvilka han talade med förakt; han forböd henne se dem, och såg dem aldrig sjelf, och hade ingen uppmärksamhet, intet öfverseende med hennes ungdom och ringa erfarenhet i den förnäma verlden, han öfverhopade henne med förebråelser, förödmjukelser. Jag såg den unga qvinnan gradvis aftyna, ett offer för sin mans hårdhet och kallsinnighet. Med vänskapens värma talade jag med honom om hans orättvisa, han emottog mina föreställningar med tystnad, och gaf mig ej tillfälle att förnya dem: jag såg honom icke mer allena. Hans förtrolighet med min man fortfor; sedan herr Elliot blef rik, drog han in
