Hon beslöt att ganska tidigt fredagsförmiddagen gå till lady Russel, för att meddela henne allt hvad hon fått veta om herr Elliot och begära hennes goda råd; hon skulle just gå, då fru Clay sade, att, som hon ämnade sig ut i bodarna för Elisabeths räkning, vore det ganska angenämt att få hennes sällskap. Alice, som ej var angelägen om detta sällskap, beslöt att fördröja sin utgång, till dess fru Clay var borta; hon gick ner till sin far och sin syster, och en half timma derefter talade hon om att tillbringa morgonen hos lady Russel.
”Jag afundas dig icke detta nöje, sade Elisabeth; framför min vänskapliga helsning till lady Russel, och, behagar du taga med dig denna bok, som hon lånat mig, och i hvilken jag ej läst två sidor: inbillar hon sig att jag vill dö af ledsnad öfver alla de poëmer som utkomma? Lady Russel är odräglig med sin litteratur och sin entusiasm för allt nytt! Hon gjorde bättre om hon sysselsatte sig med sin toillette; tala ej om det för henne, men hon var alltför löjlig i går aftons; hon var så gammalmodig som en sextio års gumma, och är knappt femtio. Jag skämdes verkligen för henne på koncerten, det var någon ting så stelt i hela hennes varelse, hennes sätt att taga sin plats, att helsa, allt detta var löjligt och urmodigt.” — Försäkra henne om min vänskap, om min uppriktiga aktning, det ber jag dig om, tillade sir Walter; hör du Alice? Du kan underrätta henne
