Hoppa till innehållet

Sida:Familjen Elliot.djvu/419

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 197 —

jag att jaga, nå väl! Hans böcker hindra icke att han ju kan slåss likaså bra som han läser; och när jag ger döden åt harar eller räfvar utan ringaste fara, försvarar han sitt fartyg och sitt lif emot våra fiender. Det är en tapper karl, och jag tillskrifver icke honom Lovisas förändring: det är hennes fördömda fall som gjort henne sorgsen; när man ser döden så nära, farväl då med glädjen.”

Han blef afbruten genom Marias gälla röst, som ropade honom, att han skulle komma och beundra speglarne och postlinet i salongen; men Alice hade hört tillräckligt för att känna nuvarande tillståndet vid Upercross, och att glädja sig öfver sällheten hos denna aktningsvärda familj, som hos sig förenade så mycket sällsynt. — Föräldrar utan all annan ambition än att göra sina barn lyckliga, tvenne unga flickor, fria att gifva sin hand åt den mannen de skänkt sitt hjerta, åt den enda som de någonsin älskat: ty hon var öfvertygad att Lovisa aldrig hade älskat Wentworth annorlunda än af en liten fåfänga öfver sin första eröfring. Hennes förändrade tycken, hennes lätthet att antaga Bentick, bevisade att endast han, hade rört hennes hjerta; om det undföll Alice en suck då hon tänkte på sina unga vänners sällhet, blandade sig deruti ingen känsla af afund.

Musgroves besök vid Camben-Place gick rätt väl för sig: man var å ömse sidor vid ganska godt