nämnt att de träffades. Då beslöt Alice att väcka detta ämne, och, vid de första orden hon sade, såg hon den högsta förlägenhet hos den som hon tilltalade; men det var som en blixt; hon hemtade sig strax, och utropade med den naturligaste mine i verlden:
”Ack! ja, det är sant, föreställ er min förundran, miss Elisabeth, att träffa herr Elliot! jag har aldrig varit så förvånad! han mötte mig och promenerade tillsammans med mig, nära baden; någonting hade fördröjt hans afresa, men jag vet ej hvad det var. Han bad mig säga er att han snart återkommer. Han ville veta om han kunde få komma hit tidigt i morgon. Han var sedan helt och hållet upptagen af morgondagen. Han talade endast om er, och det är ej något nytt. Med ett ord, jag såg honom blott ett ögonblick; och vid min hemkomst, då jag fick veta att Musgroves fruntimmer voro här, och eder afsigt för aftonen, så erkänner jag att jag hade glömt herr Elliot; jag tackar er, miss Alice, att ni påmint mig derom!” Herr Elliot var glömd af Alice också; hon var åter förflyttad till sitt vanliga tankeämne, och fästade mindre uppmärksamhet vid fru Clays försvar än vid den förvirring, som föregått detsamma.
