kapten Wentworth. Den sistnämde pratade med sin vän Harvill; fruarne Croft och Musgrove talade med hvarandra; Alice satte sig bredvid dem, och kände ånyo all den oro, som hon erfarit aftonen förut, hvilken hon bjudit till att förgäta, i det hon bemödade sig att tänka på något annat; men i samma ögonblick hon blef varse Wentworth kände hon åter samma hjertklappning, samma rörelse, samma ovisshet, med ett ord allt som gjorde henne både så lycklig och så olycklig i Fredriks närvaro; hon hade kunnat säga att det var en sällhet full af qval, och ett qval fullt af sällhet. På afstånd hade han helsat på henne, utan att närma sig. Två minuter derefter hörde hon honom säga till Harvill: ”om du vill så gå vi att skrifva det bref, som du talt med mig om; skaffa mig papper och ett bleckhorn.” På ett bord, något derifrån, fanns allt hvad han behöfde; han gick dit, och satte sig der, vändande ryggen till sällskapet. Fru Musgrove berättade för fru Croft historien om hennes äldsta dotters giftermål, utan att förbigå den ringaste omständighet, och med en ton som skulle man tro det vara sagt i förtroende, och som alla kunde höra. Alice deltog ej i detta samtal; hon hade önskat tala med kapten Harvill, men han nalkades ej Alice: hon måste således tåligt afhöra fru Musgroves berättelse, som hon redan hört aftonen förut.
