Sedan hon berättat de dagliga samtalen emellan sin syster Hayter och sin svåger, tillade hon: ”vi ville icke helt och hållet samtycka därtill; det förekom oss som vår Henriette med sitt utseende och sin goda uppfostran kunde göra anspråk på ett bättre parti än Georg Hayter, en vacker gosse, det är väl sant, som har mycket förstånd och talanger, och är på god väg att erhålla en lägenhet, men han har den ej ännu; och att så gifva bort en ung flicka åt den första karl, som hon älskar eller tror sig älska, dervid vore mycket att anmärka: hvad tänker ni derom, Fru Croft?”
Alice fann ett oväntadt intresse i detta samtal, som påminte henne om hennes kärlek, då lady Russel sade henne alldeles detsamma som fru Musgrove nu sagt; hon afvaktade med mycken hjertklappning fru Crofts svar, och kunde icke afhålla sig ifrån att kasta en blick på Wentworth: han höll pennan stilla och upplyfte sitt hufvud i den ställning som en, hvilken vill höra på; han vände det åt hennes sida, Alice hade tillfälle att emottaga en blick, som väckte hos henne minnet af den unga Fredrik. Fru Croft, till hvars omdöme man vädjade, gaf det tillkänna med sin vanliga uppriktighet.
”Nej, min bästa fru, sade hon, jag tänker sannerligen icke så: hvarföre förtro sitt barns sällhet åt slumpen, då man har tillfälle att förvissa sig om den?
