Och kan man väl för snart blifva lycklig? Jag har ofta med ledsnad tänkt på de år, då jag ej kände min man; efter hvad ni säger mig och hvad jag hört talas om er herr systerson, så kunde er Henriette ej göra ett bättre parti, få en man som gjorde sig lyckligare. När en ung person har gjort ett dåligt val, då är det rätt att man begagnar sin myndighet; men när detta val faller på en aktningsvärd, dygdig, artig karl, som enligt er utsago har den önskan och det tillfälle till befordran, behöfs väl då något mer? Kanske mycken förmögenhet och en titel? Gör det någon lycklig, om hjertat ej blifver hufvudsaken? Jag ser med nöje, Fru Musgrove, att ni tänker lika med mig, då ni gifvit edert samtycke till detta giftermål, och jag lyckönskar er dertill.”
”Ja , ja, sade fru Musgrove, jag har tagit allt detta i öfvervägande; jag har sagt till herr Musgrove: Min systerson dör af sorg, Henriette förlorar förståndet, således tycker jag att det är bäst att gifta dem tillsammans; han samtyckte dertill, omtalade då att förlofva dem, och att uppskjuta giftermålet till dess Georg fick ett pastorat; han ville under tiden låta honom resa, för att ingifva honom tålamod; men det har jag framför allt lagt mig emot; jag fördömer de långa förbindelser, som man på förhand ingått: huru anser ni det, fru Croft? Jag har alltid protesterat deremot för mina barn. Hvad händer?
