Sida:Familjen Elliot.djvu/442

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 220 —

Man åtskiljes i endera af dem, och det är merendels mannen, som ledsnar, älskar kanske någon annan; och hvad blefve då af den stackars flickan, om hon förblifvit trogen? Nej, jag vill icke se min vackra Henriette blifva ett offer för en olycklig passion, och jag har sagt åt herr Musgrove, att det är bäst att sammanviga dem. Hennes syster gifter sig med kapten Bentick, tillade jag, vill ni att en af edra döttrar skall blifva lycklig och ej den andra? Han fann att jag hade rätt, och allt är nu anordnadt.”

”Så borde man alltid handla, sade fru Croft, och skulle få se många lyckliga: det tyckes för föräldrar, som åtta eller tio års frånvaro, oro, väntan är ett intet; de glömma alltför ofta att de varit unga; hvad mig beträffar, så förklarar jag, att om jag haft barn, hade jag hellre valt att gifta dem i ungdomen, äfven med ringa inkomst, då de kunde arbeta med förenade krafter att förmera den, än att se dem förspilla sin ungdomstid med förslager, felslagna förhoppningar, och slutligen gifta sig med någon rik person, som ej älskade dem.”

Alice hörde ej mer hvad som sades; en krampaktig frossa öfverföll henne; hennes hufvud och hennes hjerta var i den yttersta förvirring; hon hörde sin egen belägenhet afmålad med en öfverraskande sanning: ”Ack! tänkte hon, om min far och om lady