Russel hade så tänkt, huru många år hade jag icke redan kunnat vara lycklig och nu blir jag det aldrig.” Som hon ej ville nedtynga sitt sinne med dessa idéer, steg hon opp och gick kapten Harvill till mötes, som gaf henne ett tecken att närma sig; han betraktade henne leende och med en liten rörelse på hufvudet, som tycktes gifva tillkänna att han ville säga henne något som intresserade henne: hans så enkla, vänskapliga sätt bekräftade denna bjudning. Hon gick då med honom till ett af fönstren, vid andra ändan af rummet; bordet, vid hvilket Wentworth skref, stod emellan dem, men närmare detta fönster än soffan, der de begge fruarne suto. De talade nu om Alice och hennes förtjenster, och voro äfven deruti fullkomligt ense. ”Jag ville att hon blef väl gift, sade fru Musgrove, som var i begrepp att gifta bort hela verlden: man säger att hon skall hafva sin kusin Elliot; känner ni honom?”
”Nej, svarade fru Croft kallt, men det är ej den man, som jag önskar henne.”
Vi låta dessa goda fruar prata med hvarandra och återvända till fönstret till denna älskvärda Alice och den förträfflige kapten Harvill. Han log ej mer: hans fysionomi hade återtagit sitt vanliga uttryck af känslofullhet och melankoli. ”Här vill jag visa er något, sade han i det han uppvecklade ett litet papper,
