som han höll i handen, och presenterade henne en miniatur-målning: känner ni igen denna person?”
”Ja visst, det är kapten Bentick.”
”Ja, det är han; och ni gissar åt hvem det är ämnadt? Men, tillade han med en rörd och sorglig stämma, det blef icke gjordt för Lovisa. Kommer ni ihåg, miss Elliot, vår promenad vid Lyme, den del ni tog i min olycklige väns djupa bedröfvelse? Jag sade er hvad som var orsaken till den, och, sådan jag föreställde mig den, sörjde jag öfver dess styrka och varaktighet; jag tänkte icke då, att han skulle på så kort tid blifva fullkomligt tröstad; men jag vill tala mer härom. Detta porträt är måladt i Cap; han träffade der en ung Tysk artist, och för att uppfylla ett löfte, som han hade gifvit min syster, lät han måla denna miniatur, som han sjelf förde hem åt den, som ej mer existerade, och lemnade det åt mig. Nu begär han det åter, och anförtror mig att låta infatta det, för att erbjuda det åt den, som efterträder min syster. Är det väl till mig, som en sådan kommission borde anförtros, till mig som ännu gråter denna älskade syster? Men till hvilken skulle han adressera sig? Och bevisar han ej derigenom, att han tror min vänskap för honom är redbarare än hans kärlek? Den goda Wentworth skrifver till London i detta ändamål.” Han sänkte sin röst, och han
