tillade under synbar förlägenhet: ”Stackars Fanny! hon hade icke så snart förgätit honom!”
”Visst icke, svarade Alice med känsla, det kan jag lättligen tro.”
”Lättsinnigheten låg ej i hennes natur, invände Harvill, hon tillbad honom, och räknade på hans beständighet som på sin egen.”
”Lättsinnigheten, sade Alice, är aldrig naturlig hos en qvinna som verkligen älskar.”
”Harvill log, och sade: ”Åberopar ni beständigheten som en rättighet för edert kön?”
Hon smålog äfven, men svarade ståndaktigt: ”Ja, utan all tvifvel; det, som en gång varit oss kärt, glömma vi ej så lätt som ni; kanske är det hos oss snarare en följd af våra pligter, af vår uppfostran än en förtjenst: vi kunne ej genom egen kraft glömma våra känslor, de äro införlifvade med oss, de upptaga vårt minne, och bemäktiga sig helt och hållet vårt hjerta, då karlarne deremot äro tvungna att förströ sig. Eder kallelse, edra affärer öfverväldiga eder; ni ser andra föremål; och verlden och beständiga sysselsättningar hafva snart utplånadt det första intrycket.”
”Jag medger, svarade Harvill, att de karlar, som lefva i stora verldens förströelser, hafva mer tillfälle
