till obeständighet; ehuru jag icke tror att denna regel är allmän; känslor finnas, som så kraftigt intrycka sig i hjertat, att hvarken tiden, frånvarelsen eller verldsbullret kunna utplåna dem.”
Alice förmådde ej återhålla en djup suck. Harvil fortfor: ”Bentick kunde icke förebara som ursäkt sitt stånds eller verldens förströelser; freden hade satt honom i overksamhet vid den tidpunkt, då han förlorade min syster, och sedermera har han alltid lefvat med oss i vår lilla familjkrets.”
”Det är sant, ganska sant, svarade Alice, jag kom ej ihåg det; men just det gifver styrka åt hvad jag sagt: ostadighet och glömska ligger otvifvelaktigt i karlarnes natur; det behöfves något mer för dem än minnet, för att lifva och uppfylla deras lefnad. Fanny var ej mer — ett annat föremål framställde sig och intog det förras ställe. Bentick är ej brottsligare än hvarje annan karl skulle hafva varit: glömskan, flyktigheten, höra till edert köns natur.”
”Jag nekar bestämdt dertill, sade Harvill: jag medger er aldrig, att det är lättare för karlarne än för qvinnorna, att vara obeständige och att glömma dem de älska eller hafva älskat; ty man får ej förblanda den sanna kärleken med infall, behagsjuka, som råder lika hos begge könen, och som omvexla med hvarandra; men hvad kärleken beträffar bekänner
