”Jag kan ej längre vara en tyst åhörare, och jag har ej någon annan utväg att tala eder till; ni måste ännu läsa i detta hjerta, som var öppet för er, der ni endast fann er bild och min kärlek; ni finner dem der ännu, och detta hjerta är alltid detsamma. Ni störer min själs lugn, Alice, med edert yttrande till Harvill. Ack! om det vore sant, om, då ni talar om qvinnans beständighet, ni tänkte på er sjelf! Jag vill skrifva, jag vill höra på er, och jag sväfvar emellan fruktan och hopp. Säg mig att det ej är för sent, att jag kan återvinna den skatt som rycktes ifrån mig; att dessa dyrbara känslor icke för alltid äro försvunna: när jag återfinner samma anletsdrag för evigt intryckta i min själ, denna röst som så ljuft inträngde, dessa så ädla, rena känslor, skulle väl hjertat ensamt vara förändradt? Jag trodde det några ögonblick, och jag var mycket olycklig! Men en stråle af hopp tändes åter i min själ, älskade Alice; jag öfverlemnar mig ännu åt er med ett hjerta, som mera än någonsin tillhör er, som ni för åtta år sedan, nästan alldeles förkrossade, men det jag ej kunnat skilja ifrån eder. Ack! huru vågar ni att så kraftigt tala emot karlarnes beständighet? Jag är ett bevis på eder orättvisa; oaktadt min fortfarande önskan att glömma er, har jag ej kunnat göra det, och jag har aldrig älskat någon annan än er. Jag har varit orättvis, högmodig, kanske äfven hämdgirig, men aldrig obeständig! Vid Upercross ville jag
