hämna mig öfver edert vägrande, öfver eder köld, och jag förmådde blott att älska er ännu mer, utan någon förhoppning att vidare kunna behaga er; jag har ej en gång velat bjuda till det; ännu ett nej . . . Alice, betänk det väl! Det första aflägsnade mig för åtta år, det andra skulle göra det för alltid. Har ni ej sett att jag endast för er skull kommit till Bath? Har ni ej förstått mina önskningar? Bedrag dem icke, jag besvär er derom! Jag skulle icke hafva afvaktat dessa tio dagar, utan att helt och hållet erbjuda eder mitt hjerta, om jag hade läst i edert som jag nu tycker mig läsa deruti, som ni läser i mitt. Jag kan knappt skrifva . . . . I hvarje ögonblick hör jag ord, som både förkrossa och förtjusa mig . . . Ni sänker rösten, men jag urskiljer hvarje ord af denna älskade och så väl kända röst: en annan skulle kanske icke höra er; men jag! Var det icke så, som ni talade till eder lycklige Wentworth, då ni sade att ni alltid skulle älska honom? Ni har sagt — och känt det! . . . Ni skall ännu säga, ännu känna det. Redan gör ni mig rättvisa, då ni tror att en verklig tillgifvenhet och beständighet är möjlig hos karlarne; tro då på den rena, sanna och oföränderliga tillgifvenheten hos eder Fredrik Wentworth.”
P. S. ”Jag måste gå, oviss om mitt öde, icke en gång säker om ni hittar på detta bref; men jag skall snart återkomma, och jag lemnar er icke förr än jag
