erhållit ett ord eller en blick: det skall vara nog för att stadga mitt beslut, om jag skall gå till eder far i afton eller aflägsna mig för alltid.”
TOLFTE OCH SISTA KAPITLET.
Detta bref gjorde den lyckliga Alice helt förvirrad, hon hade behöft en half timmas enslighet och eftertanka, för att lugna sig; men de sju eller åtta minuter, som försvunno innan hon blef afbruten, gjorde ingen verkan på henne. Med hvart ögonblick ökades än mer hennes häftiga rörelse: en så fullkomlig, så oväntad sällhet! ännu vara vald till den så högt älskade och saknade Wentworths följeslagerska genom lifvet! Hon trodde sig drömma och hade ännu ej sansat sig, när Carl, Maria och Henrietta stego in.
Den oundvikliga nödvändigheten, att ibland dem visa sig sådan hon vanligen var, verkade hos henne en häftig ansträngning; men en stund derefter blefvo alla hennes begrepp orediga; hon hörde ej ett ord af hvad man sade henne, och blef tvungen att föregifva ett hastigt påkommit illamående. Man kunde väl se att hon led mycket; hennes vänner blefvo skrämda och förskräckta, och ville icke ett enda ögonblick lemna henne: det var hårdt för henne, som gerna
